_^(arkivbild)
I gårkväll genomfördes en av de olika deltävlingarna med möjligheter att ta poäng för att vinna den åtråvärda guldmössan och i och med innehavet av denna få kliva ut på trappan som första klass på studentdagen.

I min klass var varken pojkar eller flickor särskilt intresserade av att spela brännboll på en sandstrand i regn. Men vi tog tillfället i akt och åkte dit för att umgås och dricka öl. Väl på plats blev vi välkomnade av ledningen för studentkommittén, en estetare. Denna inte allt för rara människa presenterade de två grupperna. Såhär såg de ut:

Grupp A:

Grupp B:

Inte helt oväntat var det en estetare som ordnat med både lottning av grupper och val av domare. Alla i grupp A blev rasande och tog för givet att estetaren satt ihop grupperna till sin egen fördel, även vissa lag i grupp B tog detta för givet. Och som förmodat hjälpte klagomålen föga för att få mer rättvisa grupper. Estetaren, jag kallar henne nu för Berta, hade väl planerat att om hennes klass bara kunde gå vidare ur gruppen skulle de få minst ett poäng.

På domarsidan hade Berta tillsatt sin äldre broders kompis som händelsevis råkade vara tillsammans med en flicka i Es3.

Väldigt uppretade satte i alla fall klasserna i grupp A igång att spela. I den inledande matchen mötte min klass Spsp3. Väldigt omotiverade började vi som innelag. Vi blev brända ett par gånger, men det kändes ändå som att vi kunde vinna. När vi så blev utelag lyckades vi ta flera lyror och bränna flera motståndare, vi var till och med nära att bränna ut våra motståndare en gång. När matchen var över väntade vi oss ett någorlunda jämt resultat men det visade sig att vi hade förlorat med 20 poäng. Inget av lagen hade kunnat ana att det var en så stor poängmässig skillnad då vi, spelmässigt, kändes rätt jämna.

I den andra matchen ställdes vi mot Nv3. Matchen påminde väldigt mycket om den första, med undantag av att utelaget hade mycket svårare att fånga bollen och innelaget hade ett stort sjå att välja vilken av de två bollarna man skulle drämma till. Men efter poängräkningen i slutet hade vi förlorat ännu en match, denna gång med 30 poäng.

Nu var alla i klassen väldigt besvikna och ville åka hem, men inte jag. Hade vi åkt hit i regnet för att få dyngstryk i två matcher? Jag hade iakttagit teknikarna och det var ingen vacker syn, de ragglade nu runt i sanden och hade svårt att ens få tag i den stillaliggande bollen i sanden. Men mina argument om att vi inte kunde förlora alla matcher gav ingen inverkan på mina lagkamrater.

När det så var tio minuter kvar innan matchen mot Te3 skulle ta sin början kom Berta fram till vår klassrepresentant i studentkommittén och frågade om vi skulle spela även om vi inte hade någon chans att gå vidare. På något sätt fick hon för sig att vi lämnade wo. Så var inte fallet.

En minut innan match gick jag till Berta och sa att vi ville spela. Till svars fick jag att matchen var struken för att vi hade lagt oss. Jag blev arg. Vi hade ju ett lag. Efter många om och men lyckades jag få trettio sekunder på mig att samla klassen. Hälften av de spelvilliga var på andra sidan stranden, ett par 100 meter bort, för att dricka lite öl och slå en drill. Klassen hann inte samla sig i tid och därför tilldelades de glada killarna i Te3 segern mot Spei3bs vilda protester. Anledningen till att teknikarna var så glada var att de nu skulle få möta de dåliga estetarna i semifinal.

Vid dehär laget var Berta väldigt nöjd. Hennes onda planer med att placera sitt eget lag i en sämre grupp för att på så vis få ett guldmössepoäng hade gått i lås.

De knökfulla teknikarna som förlorat allt vad motorik heter lyckades efter en kvart besegra de nyktra, krigsmålade och väldigt seriösa estetarna.

Spei3b åkte hem till en flicka i klassen och hade klassfest.